Jag känner igen mig sååå väl...

 Ha ha ha, jag i en liten ask.

Remember to call!

Det är någon som fattas. Det har uppstått ett tomrum. När jag sitter här och tittar på säsong åtta av The Office blir jag smärtsamt medveten om att jag faktiskt saknar Michael Scott. Jag saknar den dryge fan. Jag hatade honom i början eftersom han var helt dum i huvudet MEN LÅT OSS INSE FAKTA! Inget är som det ska utan honom! Inget! Bör kanske tillägga att serien fortfarande funkar med en joddlande Andy vid rodret och en grånande James Spader som högsta hönset. Men jag saknar Michael Scott.

...Steve Carell din djävla galning. HUR KUNDE DU!?

Fulgrinar varje gång. För det är så förbannat fint.

Kan trösta mig med att Will Ferrell inte blev långrandig på chefsposten, hä hä.

2 koppar kaffe senare...

Sitter här och känner efter lite för mycket.

Igår köpte jag ett par nya, käcka spandex att springa runt i. Kategori knälång, för en skönare och mer komfortabel känsla nu såhär till sommaren. Mina nya, knälånga spandex är inte sena med att avslöja vartenda litet hårstrå på mina bleka, håriga ben. Men det SKITER jag i.

Ska jag avslöja en hemlighet för er? Ska jag det? Ja, det ska jag. Man springer minst lika bra med orakade, lurivga ben som med renrakade, bäbissläta ben. Det är sant! Jag provade nyss och gosse, jag spontansprang 6 km. Med orakade ben. I knälånga spandex. På allmän plats. Och alla jag mötte stannade upp och stirrade på mig å bah "oh my gawd woman, skyl benen ditt orakade missfoster, jag mår illa och kommer drömma mardrömmar i flera veckor och hur kan du bara visa dig sådär, det är oanständigt och onaturligt, tjejer har inte håriga beeeeen." Åh jag bah stannade upp å gav dom ondögat, småsprang lite på stället å flippade fram handen å bah "talk to the face cause' tha hand ain't listening, stopid." Åh dom bah "say what?" å jag bah DROPKICK!!

Eller hur...

Jag mötte inte en enda själ.

Apoptygma Berzerk x 3

Underskattade. Som fan.

Införskaffat: barndomstrauma

What a joy!

Ren och Stimpy skrämde mig när jag var liten. Hur kunde något så...så sjukt och våldsamt vara riktat till barn? Hur tänkte man egentligen? Deras humor var äckel-päckel, tyckte jag som oförstörd, blåögd småunge som helst ville titta på Lady Lovelylocks hela dagarna och kamma manarna på mina färgglada My Little Ponies.

Idag vet jag bättre...you eeediot.

Pretty fucking un-funny!!

Ja. Jag är upprörd. Who crapped in my cereal liksom. I'm going batshit over here, liksom. Inte ens mina favoritpojkar i Flight of the Conchords kan få mig på bättre humör. Dom gör ett bra jobb. Ja. Men det hjälper inte. Det är helt absurt. Sa jag inte att det vilade en förbannelse över ridskolan där jag rider? Sa jag inte det? Jag vill minnas att jag sa det för nått fanstyg är i görningen. Jag är övertygad!

Idag ringer dom från stallet och informerar mig att ridlektionerna är inställda i morgon. Varför då, kan man fråga sig. Hon som jag pratade med lät alldeles tjock på rösten och berättade att underbara, vackra, fina, kloka Veija - den enda hästen som jag vågade hoppa med, den enda hästen som man kände sig trygg på till 100%, den enda hästen jag fantiserat om att köpa om jag någonsin fick råd att köpa en häst - brytit benet i hagen i söndags. Dom blev tvugna att ta bort henne. Alltså, förlåt mig om jag låter som en Negative Nancy här, men har det blivit en oroväckande trend att en massa djur plötsligt ska gå å dö i min närhet, eller what?! Kan liksom inte låta bli att ta åt mig en smula. Varför inte bara slå mig på käften? Jag trodde fan inte mina öron och jag känner att jag har lite svårigheter att ta in den här nyheten...Alltså...WTF? Are u shittin' me, liksom! Inte en häst till! Inte Veija!! FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN också!!

Jag sa FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!! 

Helt rätt, Emma Hamberg.

Är tillfälligt besatt av...

Det är lika bra att erkänna det. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om mitt utseende. Lever lite efter mottot att "sminka en gris och det är fortfarande en gris". Ett eget ordspråk jag myntat under mina mörkaste episoder här i livet. Nåväl, det är dags att ta sig i kragen. Och jag börjar med håret. Mitt burr. Vet ni hur Hagrid ser ur? Harry Potters blödiga jättekompis. Exakt. Sånt hår har jag. Ett stort och ostyrigt fluff. Dom frisörer jag haft har under min livstid har stått handfallna, konstaterat att jag minsann har en rejäl hårman och sen försökt sälja på mig en massa dyra anti-fluff-produkter och plattångar och fan å hans brylling. Buh, säger jag. Att lisma och försöka pracka på mig saker funkar inte. Jag är resistant mot sånna dumheter.

Men liktväl måste jag göra något åt håret. Så häromsistens gjorde jag något heeelt urflippat för att vara mig, asså. Yeah! Totally rad! Jag gick in på Kicks (en affär jag helst undviker i vanliga fall eftersom det luktar konstigt där inne och deras belysning framhäver alla mina skavanker. Fult knep era arslen!) och köpte lite Aussie-produkter. Frizz Miracle. And I freakin' luv it! Håret känns...inte jättefluffigt längre. Och det luktar gott också. Wunderbar! Äntligen är jag ett steg närmare att älska mig själv, äntligen kan jag strecka av håret på min "to-do-list".

Dagens ord: fucktard

Skönhetsbubblan

"Här är en liten valk, den är inte stor", säger den gråa, blekfeta gubben och grabbar tag i lite hud på Jane Timglas, vackra Jane som jag tyckt så bra om sen jag såg henne för första gången i Mammas Pojkar. Hon vill  fettsuga sig. Som så många andra. Stor eller liten, en valk är en valk och någon har minsann sagt att det är skitfult med valkar. Vem denna "någon" är skulle jag allt bra vilja veta. "Jo, dom är jättestora", säger Jane missnöjt. Jag tittar och tittar men kan inte se några valkar. Jag har kanske synfel...

Kollade på SVT's Skönhetsbubblan häromdagen och blev lite ledsen...

Kvinnor börjar se ut som uppblåsbara reptildjur.

Men tänk vilken tur att smaken är som baken!
Att folk har rätt till en åsikt och får tycka och tänka som dom vill.
Att det är fritt fram att göra vad vill vi med våra kroppar så lång plånboken räcker.

Jag är inte särskilt nöjd med mitt utseende och jag har alltid haft väldiga komplex. Trots detta livslånga helvete som fult troll i ett utseendefixerat samhälle (där du faktiskt helst ska se ut som en vältränad barbiedocka som på ett magist sätt lyckats bibehållt sina kvinnliga kurvor på rätt ställen, d.v.s. röv och tuttar) så har jag aldrig känt behovet att ta till kosmetisk kirurgi. Jag skulle aldrig lägga mig under kniven för fåfängans skull. Aldrig! Jag ger kosmetisk kirurgi långfingret. Folk får ta mig som jag är: hårig, fet och sladdrig. Deal with it!

För vems skull väljer man att spruta in botox å annat helvete i kroppen? För vems skull förstorar man tuttarna och fettsuger låren och magen? För vems skull rakar man bort allt kroppshår så att man ser ut som en slät barnrumpa? För vem?! Kom inte och säg att det är för er egen skull, för då smockar jag på er! Som Janes ex-svärmor sa "kvinnor skapar sina egna förtryck eftersom vi går med på det". Hör upp alla bekräftelsetörstande tjejer som strävar efter uppmärksamhet, lösningen är INTE kosmetisk kirurgi. Ni behöver en livskris-coach som kan tala er till rätta och som kan få er att älska er själva precis som ni är. So what om man får hängpattar och celluliter med åren? Hellre ett gropigt arsle än ett ansikte utan känsel. En smaksak, som så mycket annat. Man vill väl bli omtyckt och älskad för den man är, inte för hur man ser ut.

Som den lilla manshatare jag är vill jag såklart lägga skulden på karlarna, eftersom det uppenbarligen är dom som alla små flicksnärtor så förtvivlat vill göra sig fina för. Väldigt många killar (inte alla, men väldigt många) vill ha smala, fasta flickor med stora tuttar och renrakad muff. Väldigt många killar (inte alla, men många) vill ha en villig och välartikulerad porrdonna. Och den fixa idén kan vi ju tacka just porren för. Så tack porren, tack för detta sjuka vansinne du prackar på oss vanliga dödliga som inte riktigt planerat att arbeta som vare sig utvikningsmodell eller porrskådis MEN som motvilligt börjat jämföra sina kroppar med dessa renrakade knulldockor.

Att porr säljer så bra som den gör visar bara hur primitiva vi människor egentligen är. Det är inge fel med att gilla porr. Porra på för fan, jag är den siste att dömma er. Men det är rent åt helvete att porren skapar orealistiska ideal. Media i det stora hela har förvisso dragit sitt strå till stacken, men boven i dramat är främst porren.

Jag skulle aldrig lägga mig under kniven eller pumpa in botox och silikon och annat helvete i kroppen. Det spelar ingen roll hur äcklad jag är av mig själv för det är inte NATURLIGT! Det är ett sjukt, snedvridet djävla påhitt! Jag har den fullaste av förståelse för dom kvinnor som t.ex. haft bröstcancer och opererat bort brösten eller dom som fött barn och som har slapp döhud hängandes som en trådig påse på magen. Men flickor med "normala" kroppar som inte har gått ner 120 kg i vikt och fått hängande, sladdrig överskottshud på armar, lår och mage, flickor med "normala" kroppar som inte fött barn eller åkt på bröstcancer. Dom flickorna ska inte för någons skull lägga sig under kniven. Att folk med välfungernade, normala kroppar inte kan fatta det? Nej, för dom har stirrat sig förblindade på all porr och blivit itutade av svinigt mansfolk att knulldockslocken minsann is tha shit.

Det är så patetiskt att det blir sorligt.

Hagelbössa, a girl's best friend

Påtal om drömmar...

Inatt har en pundarkvinna med flottigt hår och pastellfärgad dunjacka trakasserat mig. Hon bröt sig in i mitt hem, hon skrek och hotade mig, hon skar mig upprepade gånger i handen med en vass skalpell tills blodet sprutade och så slog hon ner mig och fimpade en glödande cigg i munnen på mig. Ingen sa något, ingen gjorde något och polisen pratade bara obegriplig danska. Det var mycket frustrerande. Så...jag tog helt enkelt saken i egna händer och...ni vet. Say 'ello to ma liiittle friend!

I drömmarnas värld kan en avsågad hagelbössa verkligen skänka stor tillfredställelse.

Angst

Tvångstankar!

Alltså, jag drömde härom natten att jag skulle ramla av hästen på ridningen idag och slå i huvudet. Hjärnskakning. Och tyvärr har det hänt att jag har drömt sanndrömmar vid två tillfällen, så...jag känner angst.

Den ofrivillige motionären

I måndags tänkte jag börja föra matdagbok igen. Varför? Därför att jag - som så många andra flickebarn där ute - är besatt av vikten! Oj, VILKEN ÖVERRASKNING!

Så, jag började dagen med att entusiastiskt skriva ned vad jag ätit till frukost. Ett kokt ägg, en banan- och hallonsmoothie gjord på havremjölk och en halvtimme senare hade jag tröttnat och satt i andra tankar. Suck. Mitt personliga föra-matdagbok-rekord ligger på strax över en månad. Typ. 

Men man ledsnar ur så lätt. Man börjar ifrågasätta sig själv, särskilt då man står där på vågen i bara underbyxor utan minsta resultat efter två veckor av blodsmak i munnen och hård självdisciplin. Varför gör jag detta? Tja, för att gå ner i vikt så att du kan älska dig själv? Men du går ju inte ner i vikt ditt segarsle! När ska du lära dig att detta är ett hopplöst företag! Och så slutar man skriva ner allt man äter, för att sen ta upp matintags-protokollandet ett halvår senare.

Jag måste motionera mera...att äta grönsaker och utesluta snabba kolhydrater har inte hjälpt ett piss. Eller, vänta nu. Jag har gått ner ett par kilon. Det har jag. Grönsaker funkar, på sikt. Men jag vill rasa i vikt! Tro fan att jag bli peppad om man först rasar en smula så att man får känna lite segersmak i munnen istället för blod. Pepp, pepp. Men nej. Här får man inget gratis.

Jag är en störd djävel...det är bara att konstatera.

Dearest Alphonse

Jag vet inte vad jag ska säga.
Det suger! FATTAR NI!?
Nej. Det gör ni inte.

Kom till stallet igår för att rida lektion (i mitt fall, åka lite häst) och upptäcker att det sitter en lapp på Dear Alphonses boxdörr. Lappen informerade eleverna om att han - allas våran Dear Alphonse - har lämnat oss och galopperat vidare till dom evigt gröna ängarna. Jag dog för en microsekund och blodet isade sig och jag bah VAD I HELVETE!! Skämtar ni eller? Säg att ni skämtar! Men nej, det var inget skämt.

Jag stod där i stallgången som ett djävla fån med gapande mun, osäkert fingrandes på min ridhjälm och läste lappen - om och om igen. Det gick liksom inte att greppa, jag kunde inte tro mina ögon. Det är helt ofattbart! Nog för att hästskrället haft problem med benen, men att det var så illa...

Dear Alphonse fick i alla fall upprättelse innan han kilade vidare. Efter att den nya ridläraren tog över verksamheten i sommras och engagerat sig i hästarnas utbildning och välmående (något som man tycker är självklart på en ridskola) så började Alphonse att blomstra. Han skulle förbli ett omständigt drygskåp att rykta och göra iordning, han skulle fortsätta att sätta skräck i nybörjarna, han skulle fortsätta att suga på tröjärmen och bita en i rumpan när man kratschade hovarna och knyta upp knutarna på grimskaftet och be om att få bli kliad bakom öronen på sitt ruffiga och gå-påiga sätt. Men i ridningen kände man en väsentlig skillnad...så fan. Piss!! Ännu en bra häst i sina bästa år! Nog för att en ridskolehäst lever ett slitsamt liv, men det här börjar nästan bli löjligt. Eller så vilar det en förbannelse över stallet där jag rider, vilket inte skulle förvåna mig.

Dear Alphonse var sannerligen ett riktigt original. En och annan häst har man ju mött under sin livstid, men ingen så märklig som honom. Intelligent, beräknande, omständig och sjukligt uppmärksamhetstörstande. Vi var varandras motpoler, ändå var han den häst jag red mest. Han lärde mig mycket och jag kommer att sakna honom.

Vi som precis börjat klicka...

Alfons, du var en häst med mer personlighet än dom flesta nötter i min omgivning. Det kommer bli hiskeligt tomt utan dig och din luriga uppsyn. Jag kommer garanterat aldrig att glömma dig. Nyp i nosen, plutten.

Lid för konsten eller brinn, säger Kent

Att konfrontera prestationsångesten. Gettin' my hands dirty.

Man kanske skulle göra om det här till en "typ" ritblogg? Tänkte Linda och kliade sig på hakan. Åtminstone införa vissa estetiska element, då och då. Som t.ex. en å annan teckning, när andan faller på. Eller, vänta! Sakta i backarna! Först och främst så skulle man kanske ta och rita något! Kan ju vara en idé eftersom jag inte har ritat på evigheter eftersom det ger mig ångest. Eller...ångest och ångest. I det här fallet så är det inte själva ritandet som är ångestframkallandet. Det är tankarna bakom ritandet. Jag ser ingen poäng med att rita för det fyller liksom ingen funktion eftersom jag aldrig blir nöjd, och då får jag ångest för att det är så poänglöst men ändå så djävla nödvändigt å buhu.

En klok tecknare från japan sa till mig en gång att när man tecknade/målade så skulle man använda sig av sitt gift. Alla föroreningar som psyket samlar på sig skulle man ge utlopp på papperet/duken. Bättre botemedel mot känslomässiga tumörer finns inte, sägs det.

Jag är full med känslomässiga tumörer. Och demoner. Problematiken är att tecknadet inte hjälper. Något som hjälper däremot är att tokspringa i skogen tills man tuggar fradga eller lyssna på klassisk musik eller gå upp mitt i nätterna och börjar spontanbaka muffins å annat smått och gott. I dagsläget kan jag inte tokspringa i skogen över stock och sten eftersom jag hostar och nyser och känner mig lite sådär halvdålig sen två veckor tillbaka. Så...man får förlita sig desto mer på Beethoven och andra sedan länge döa stofiler. Och oss emellan...inte ens Grieg's I Dovregubbens Hall kan hjälpa mig när jag är på riktigt pissigt humör. Baka mitt i nätterna är inget jag rekommenderar eftersom man dels fyller upp frysen med onyttigheter och dels vänder på dygnet och dels måste diska en massa disk efter sig. Det är allt annat än en win-win-situation.

Jag vill teeeeckna jöh!!

Jamen teckna då ditt djävla miffo!

Kan inte...vill inte...

Men vad är problemet i så fall?

Jag vill jöh teeeeckna!

Fan...du e ju helt körd asså!

Usch...detta kommer att bli en plågsam process...

There will be blood...

...är den filmtiteln som passar bäst in på min vardag just nu. Jag blöder nämligen sjuka mängder näsblod till och från. HELA TIDEN! Typ. Jag behöver bara klia lite på nästippen så börjar blodet spruta i stora kaskader. Och det ska ni veta - mina kära små vänner - att det tär på mig. Det tär på mig som faaan att inte kunna sova ostört utan att näshelvetet börjar rinna som ett omusklat rövhål. Jag lever för tillfället med en papperstuss i näsan. Chict som faen.

Jag har aldrig någonsin - vad jag vet - haft influensa. Jag kan såklart inte säga till 100% att det var influensan som slog till nu i fredags, men mycket tyder på det om man ska tro dom symptomer jag googlade fram på internet.

1. det kom plötsligt, som en blixt från en klar himmel. Och det läskiga var att jag riktigt kunde känna hur jag insjuknade under kvällen. Tålamodet försvann, humorn försvann. Rösten höll på att försvinna. Jag ville bara hem och sova i fosterställning.
2. dålig aptit, åt knappt något under dagen men tänkte inte på det för ibland är det bara så, att man inte äter så mycket. När mina vänner däremot köpte pizza och jag inte kände mig sugen, då började jag ana ugglor i mossen.
3. huvudvärk, trodde det berodde på den usla musiken som spelades på alldeles för hög volym, men så var icke fallet.
4. ömmande muskler och leder, tja...träningsvärk, tänkte jag. Så var inte heller fallet. Har vid skrivande stund äckliga smärtor i ryggen som gör att jag varesig kan sitta, stå eller ligga. Det blir problem med existensen när man inte kan sitta, stå eller ligga. För att tala klarspråk - det driver mig till vansinne.
5. trötthet.
6. frossa.
7. feber. 39,3 grader, personligt rekord.
8. torrhosta, som får mig att i tid och otid spy slem. Gulligt.
9. och sist men inte minst - jag har smittat så gott som alla i min omgivning.

Så...jag har legat däckad i två dygn med hög feber och fruktansvärda smärtor i kroppen. Febern är borta, men smärtan hänger kvar. Roligare har man ju haft kan jag ärligt säga, men så har man blitt introducerad i influensans svettiga värld och är därmed en erfarenhet rikare. Kan bara beklaga att jag smittat somliga, no hard feelings, jag gjorde det inte med flit.

Eller?

Fortsättning följer...

Självklart

Vet ni vad jag blir avundsjuk på? Självklara människor. Just det. Den egenskapen - en egenskap som man högst troligt inte ens är medveten om att man besitter - är något som jag åtrår och strävar efter. Mitt liv skulle bli sååå mycket enklare att leva om jag bara vore liiite mer självklar. Men jag är allt annat än självklar. Jag är diffus, ett bevis på att utvecklingen faktiskt kan gå bakåt.

Jaha, kanske ni tänker och rynkar pannan i skeptiska veck. Hur beteer sig en självklar människa, kanske ni undrar och lägger armarna i kors.

Ja, alltså en självklart människa beteer sig ju såklart "självklart". Jag skulle vilja likna självklarhet med intelekt, självförtroende och ödmjukhet, eftersom en självklar person oftast har en slags ödmjuk, intellektuell aura över sig. En avslappnad relation till sig själv, kan man säga. En person som har koll på läget och som är säker på sin sak. En självklar person har alltid en poäng, behåller alltid sitt lugn, skiter i vad andra tycker och får alltid det sista ordet. En självklar person är på nått sätt väldigt överlägsen alla andra, utan att dom vet om det.

Kruxet är att en självklar människa inte vet om att han/hon är självklar. Ju mindre medveten man är om sin självklara självklarhet, desto mer självklar blir man. Om man däremot får för sig att man är självklar och tror sig bli medveten om sin självklarhet blir man ALLT annat än just självklar - man blir dryg och självgod istället. En typ man helst vill sparka i baken. Självgoda människor har storhetsvansinne. Och sånna bör man helst undvika.

Man kan aldrig fejka sig självklar och det finns inga genvägar till den genuina självklarheten. Man måste alltså förbli omedveten om sin självklarhet för att just vara sådär himla självklar, något som jag strävar efter men som är omöjligt att uppnå eftersom man aldrig kan BLI självklar eftersom självklarheten är något som är medfött och omedvetet.

Självklart vet jag inte vad jag snackar om...jag tänker bara högt.

Konsten att invänta sömnen

Tio saker jag absolut inte får göra innan jag går och lägger mig för annars riskerar jag att fucka upp dygnsrytmen.

1. sitta vid datorn. Framför datorskärmen drabbas jag av det så kallade Alfons Åberg-syndromet, "jag ska bara". Ska bara kolla på det där roliga klippet, ska bara googla det där namnet, ska bara snoka lite där, ska bara ditten och ska bara datten...det tar aldrig slut.
2. likaså med tv-spel. Får inte spela tv-spel. Jag blir som en speedad duracellkanin.
3. titta på filmer som handlar om rymdvarelser och UFO:n. Det triggar igång paranoian och slutar med att jag ligger under täcket och lyssnar efter ljud och inbillar mig en massa märkliga saker.
4. börja prova kläder som sedan leder till att jag plötsligt får en stor lust att städa och rensa i mina garderober.
5. börja möblera om. Får ett oroväckande behov att möblera mitt i nätterna.
6. dricka kaffe...
7. fundera över universum...universum är stort.
8. fundera över döden, såklart.
9. baka.
10. leka dirigent. 

I feel pretty

Jag tänker inte ljuga för er. Så fort jag tar på mig det tjejigaste jag äger och ställer mig framför spegeln så känner jag mig som Emily Howard i Little Britain. I'm a lay-deeh, kvittrar jag på svengelska. Alldeles för högt och alldeles för gällt.

Om jag kunde så skulle jag punkförbränna bort pattarna...

Att brinna eller att inte brinna...

Nog händer det att man sitter och fulgrinar i sin ensamhet, vad trodde ni? Saknaden hinner liksom ifatt en. Det känns så djävla konstigt att gå förbi platsen där hans kaninbur stod. Sjukt deprimerande. Det hugger som rakblad i hjärtat på mig när jag tänker på honom. Lille Chibis...

Nackdelen med husdjur är att dom dör - precis som allt annat. Men husdjur tenderar att dö innan man själv gör det och sånt gillar inte jag. Fick jag bestämma så skulle jag och alla mina framtida husdjur dö en kollektiv död. Tillsammans. Alla på en gång. Jag kan se mig själv sluta mina dagar som en tokig kattkärring. En såndär stolle som "samlar" på djur och som saknar tänder. Asocial (som jag är) har jag flyttat ut till en koja av pappkartong belägen i finnmarkens djupaste skogar. Där lever jag vildmarksliv tills åldern - eller tristessen - slutligen tar ut sin rätt och jag får nog av allt elände. Då dränker jag min urinstinkande wellpappstuga med bensin och fjuttar på. Swooosch. Jag och mina 50 inavlade katter går en präktig vikingadöd till mötes. Skulle tro att katterna inte uppskattar min nobla kamikazedöd. Skulle tro att katterna flyr som hysteriska, skriande eldbollar i natten.

Borde kanske sova istället för att fantisera om brinnande katter...ja.

Han fattas mig

Hur kan ett så litet djur lämna efter sig ett så stort tomrum? När man går förbi platsen där buren stod så pratar man fortfarande med honom, fast han inte finns längre. Det är obegripligt. Han fanns ju där alldeles nyss. Elva år är mycket för en liten kanin. Jag kommer att sakna den lilla grisen. Som fan, rent ut sagt. Han var ju min lilla tissetass. Min lilla oro-oro-oro. En fjunig hårboll med stor personlighet. Vem ska snegla på mig med stort missnöje och pissa på mig när man minst anar det? Vem ska jag smöra för och muta med banan? Vem ska sätta guldkant på tillvaron? Vem ska titta på Doctor Who med mig nu? Nej, tomt...det känns tomt.

Du var en fantastisk kanin. Tack för alla år, finaste Chibi. Det har varit ett sant nöje.

Fail

Att säga att ett mobbingoffer får skylla sig själv för att han/hon blir mobbad är samma sak som att tjejen med den slampiga, korta klänningen får skylla sig själv för att hon blir våldtagen. Djävla nötter.

Big Brother 2012 lämnar efter sig en dålig smak i munnen...funderar på att bojkotta programmet. Smart drag att slänga in Rodney. Allt för behålla tittarsiffrorna. Hoppas han vinner, Rodney alltså. Men det skulle inte förvåna om han väljer att lämna huset han också...

Trololo

Ja...låt filmen och musiken tala för sig själv. Såhär känner jag mig ibland, när livet leker.

Blir du stressad av facebook?

Läste nyss en artikel på aftonbladets hemsida. Att folk blir stressade och mår dåligt av facebook. No shit Sherlock? Hur kul är det egentligen att dagligen få höra hur fantastiska liv alla andra tror sig leva? Inte så roligt, rätt påfrestande, rätt ointressant.

Jag lider inte av det problemet, jag har inte ens facebook. Stressfaktor lika med noll, alltså. Stackars mig som inte inte hänger med i utvecklingen.

Attention whores

Dagens ord: crud.

Om man vill vinna billiga poäng hos mig (varför det nu skulle vara aktuellt) så ska man - om man bjuder på te eller kaffe - fylla koppen/muggen/glaset hälften-hälften. Alltså, för att vara mer tydlig, halva koppen kaffe och halva koppen mjölk. Eller om det är te. Halva koppen varmt vatten, halva koppen mjölk. Kommer du ihåg det så blir jag sjukt tacksam och ger dig en guldstjärna i kanten. På tal om absolut ingenting.

Nu ska jag bänka mig framför Big Brother, det sociala exprimentet som jag följer med stort intresse. Attention whores hela bunten.

Det föds en idiot i minuten

Det slog mig...

Jag har alltid tyckt att människor som lider utav "road rage" har varit ett rätt så patetiskt släkte. När jag har åkt bil som medpassagerare och personen vid ratten har gestikulerat, vrålat och gapat så saliven sprutat på hur folk som enligt dem kört - eller betett sig - som idiotdjävlar, så har jag bara himlat sådär fjompigt med ögonen och skakat på huvudet. Många gånger har jag ställt mig frågan hur man kan vara så förbannat känslig och låta sig provoceras så häftigt av sina medtrafikanter. Ja, många gånger har jag stillsamt funderat kring detta då jag suttit bredvid min kära storasyster som brölat sig röd i ansiktet när (för att ta ett exempel) gamla åldringar med dödslängtan traskat rakt ut i vägen med sina rullatorer UTAN att se sig för. Nog för att jag kan förstå att man blir skärrad om man är nära att råka ut för en olycka - så som att ramma en senildement åldring - men varför denna överdrivna aggressivitet? 

Jag behöver inte fundera längre nu när jag själv har körkort. Jag kan nämligen informera samtliga som inte kör bil att numera har jag all förståelse varför folk drabbas av road rage. Det står nämligen klart för mig att majoriteten av alla idioter som uppehåller sig ute på vägarna är just idioter. Och idioter har ju en tendens att väcka aggression hos folk. Jag har haft mitt körkort i snart ett år nu och gosse...har jag blivit något fulare i munnen eller? Särskilt när jag kör ensam. Dom som får mig att svära som värst är bl.a. alla puckade cyklister och fotgängare som envisas med att cykla eller gå ute på vägen TROTS att det finns cykel- och gångbana. Hallå? JAG KAN KÖRA PÅ ER!? Doesn't it bother you? Nej för fan, här ska vi leva lite farligt å gå efter vägen en mörk kväll utan reflexer trots att det finns en trottoar alldeles precis intill. Något annat som kan få mig att dra långa, otrevliga haranger är när jag - vän av ordning - kör den hastighet som man är hänvisad att köra MEN får en tjockskalle som har bråttom bakom sig och som promt måste ligga och trycka uppe i röven. Skulle jag behöva tvärnita så är det adjöss och goodbye, liksom. Står det att man ska köra 50km/h så kör jag 50km/h. Passar det inte så får du väl bränna om, idiotdjävel. Och sen så får vi inte glömma alla närsynta gamlingar...herregud.

Nu lider ju inte jag av road rage direkt, på en skala 1 till 10 så ligger jag nog på en 3:a, men ska det fortsätta på det här viset så lär jag snart hamna på en 8:a eller 9:a. Visst att man kan göra misstag som bilist och cyklist och fotgängare, va fan, det är bara mänskligt. Shit happens, liksom. Men när jag är inne i en rondell och måste slå på en tvärnit för att en herre i silvrig merca tränger sig före, då känner jag hur det rycker i långfingret (vi hade direkt ögonkontakt, han bromsade in som för att stanna men väljer i sista sekunden att gasa på och köra ut framför mig). Oj, oj, oj. Det är som om alla känslor förstärks tredubbelt när man sitter i förarsätet, man blir som personlighetsförändrad och väldigt medveten om sin dödlighet och då hjälper det inte direkt att man blir utsatt för idioti, liksom.

Det spelar egentligen ingen roll hur lugnt och prickfritt jag kör, jag kan ju inte påverka en blåst idiotdjävel som bestämmer sig för att tänja på gränserna och som kör om den där långsamma lastbilen trots att det är heldragen linje. Att han/hon kan få möte just då - när det är skymd sikt - verkar liksom inte bekomma dessa jubelidioter. En jubelidiot tänker inte längre än vad näsan räcker. Under loppet av ett år har jag fått otaliga överraskande möten på min körbana och varje gång har hjärtat flygit upp i halsgropen. Och jag blir så djävla FÖRBANNAD! DJÄVLA IDIOTER! Ni utsätter inte bara er själva för en stor risk, tänk på att andra människor som inte bett om det kan råka illa ut. TÄNK FÖR FAN! Jag vet att det är svårt att tänka när man är en idiot, men försök åtminstone!

Man kan ju börja fundera om större delen av alla bilister där ute har vunnit sina körkort på lotto eller hittat dem i flingpaketet. När jag tog mitt körkort så hade jag en djävla tur. Man kan säga att jag halkade på ett bananskal. Så...jag om någon VET att vem som helst - idiot eller inte - kan ta körkort. Konsten är att behålla det. Och inte köra ihjäl någon.

Impuls...

Jag fick ett flög igår. Ibland får man ju sånna. Flög alltså. Halv elva på kvällen stormade jag in i badrummet, plockade upp frisörsaxen och klippte luggen. Själv. Kan ju säga att det blev kortare än avsiktligt. Och snett.

Vän av ordning

Idag har jag - vän av ordning - patrullerat gatorna. Hade det inte sett himla suspekt ut så hade jag släpat med mig ett rostigt hjärnrör också. Enligt hörsägen åker det runt en ful gubbe i bil och försöker bjuda småbarn på godis. I mina hemtrakter! Det är bah för mycket! Det kan jag inte tolerera! Mycket kan jag tolerera, det ska gudarna veta, men jag tolerera inte att fula gubbar och fula tanter åker runt i sunkiga våldtäktsbilar och försöker lura med sig småbarn. Det - om något - väcker ursinnet i mig, jag som är så timid annars liksom.

Jag skulle nog kunna döda den djäveln. Vuxna människor som ger sig på barn är det värsta som finns (samt dom som våldför sig på djur). Man rår kanske inte för att man känner en dragning mot småungar, hursom, man pillar inte på barn! Hur sugen och sjuk i huvudet du än är så rör man inte barn! Lev ut dina perversa fantasier på annat sätt, men ge fan i barnen! Sök hjälp! Skär av dig kuken, om du är man. Kvinnliga pedofiler kan vi tända eld på, eller nått. Sen tycker jag att vi låser in fanstygen i en trång och möglig container och slänger bort nyckeln. Ingen - INGEN - skulle sakna pedofilerna om dom försvann. En bra pedofil är en död pedofil.

Rätta mig om jag har fel.

The eyes are the groin of the head

Egentligen borde jag gå och lägga mig. Men jag får ingen ro i kroppen, jag känner mig irriterad. Egentligen så borde jag inte hetsa upp mig för det finns ingen anledning att hetsa upp sig. Men jag kan inte låta bli! Jag har gjort avledande manövreringar hela kvällen och försökt tänkt glada tankar och bitit mig hårt i tungan. Men icke!

Idag hade Sveriges version av The Office premiär på TV4. Och ja, jag var skeptisk. Jag blev skeptisk redan för ett halvår sedan då jag fick veta att Sverige skulle spela in sin egna version av den populära serien. Inte för att jag tvivlar på att vi skulle kunna göra något roligt utav det, absolut inte! Det kan bli bra, tänkte jag - skeptiskt. Men det kan bli kattskit också.

Jag älskar The Office US. Somliga föredrar ursprungsorginalet med Ricky Gervais, men jag gillar den amerikaniserade versionen bättre. På den vägen är det. Det är en smaksak, som så mycket annat. Jag har alltid varit svag för Rainn Wilson som spelar Dwight (såg honom i House of 1000 corpses när den filmen var på tapeten och tyckte att han hade det där lilla extra) så det föll sig nästan självklart att jag skulle föredra Dwight framför Gareth. Det finns inte många serier som jag orkar engagera mig i, men The Office US är ett fett undantag. Personalen på Dunder Mifflin har hjälpt mig oräkneliga gånger med mina insomnings-problem. Jamenar, det är bara att dra igång ett Office-maraton, bädda ner sig i sängen och somna in till ljudet av Dwight som krystar fram en vattenmelon. Newborns are slippery. Wunderbar.

Trots att jag kände mig skeptisk så var jag såklart villig att ge Kontoret en chans. Man måste ju ha sett det för att kunna ha en åsikt, liksom. Och jag säger bara en sak: FAIL. Visst, det är kanske fel av mig att såga programmet såhär i början...men det skiter jag i. TV4, ni skändar en helt underbar serie, ni gör den inte rättvis. Å herregud vilke usel skådis Björn Gustafsson (den yngre) är!

Har jag förstått saken rätt, det finns alltså en lag på att oavsett i vilket land serien utspelar sig så ska det prompt finnas en Tim/Jim/Erik som är kär i en Dawn/Pam/Terese som är receptionist och som typ gillar att rita och som redan är förlovad med en snubbe som jobbar på lagret. Ja. Den lagen existerar, tydligen. Då ser jag ingen poäng med att titta på Kontoret. Faktiskt. Det känns totalt ointressant. Erik och Therese och Viking är bleka kopior. För ett vagt ögonblick så trodde jag att svenskarna skulle komma med lite nya karaktärer, lite nya infallsvinklar, lite nytt överhuvudtaget MEN att själva grunden fanns kvar såklart - att det utspelar sig på ett kontor med olika individer och att deras chef är ett sär som alla avskyr.

Sen ogillar jag - nej, vänta, jag ogillar inte...jag HATAR - idén med att återvinna Ove Sundberg från Solsidan. Bra jobbat. Jag skiter i Solsidan. Jag är antagligen helt humorbefriad. Dorsin hade gärna fått spela rollen som chefen ändå. Men att blanda in Ove...det blir ju en spin off. Eller? Ove gör sig bäst på Solsidan där han hör hemma! Gör han inte? Hur som, det är djävligt störande.

Problemet är att jag inte kan låta bli att jämnföra. När jag kollade på Kontoret såg jag bara dåliga imitationer av Jim, Pam och Dwight. Vill jag se dom karaktärerna så kan jag lika gärna kolla på The Office US istället...så, vad är poängen? Finns det ens en poäng? Det vette fan.

Midnatt råder...

Jag är i regel förskonad från mardrömmar, det händer väldigt sällan att jag drömmer om obehagliga saker. Typ aldrig faktiskt. Inatt däremot så råkade jag ut för ett undantag. Periodvis drabbas jag av något som lutar åt sömnparalyshållet. Hypnagog hallucination. Jag får för mig att det finns rymdvarelser i sovrummet. Ja, eller hur? Inte särskilt roligt om ni frågar mig, för är det något som kan skrämma mig shitless så är det aliens - den sorten som Whitley Strieber beskriver i sina böcker. Dom små, grå asen med stora, svarta ögon...E.T är inte så djävla sexig han heller, vid närmare eftertanke. Men dom grå är snäppet värre.

Inatt var "dom" på besök i alla fall. I mitt sovrum. Jag minns inte så mycket av själva drömmen, men känslan av att dom fanns där i mörkret tillsammans med mig var väldigt påträngande. Vid flera tillfällen under natten satte jag mig halvsovandes upp ur sängen och tittade mig förvirrat omkring. Självklart såg jag inga gråa rymdemän, men så fort jag skulle till att somna om kom känslan över mig igen. Inte roligt.

Det kan faktiskt vara rätt frustrerande, för det spelar liksom ingen roll hur förnuftig du är i vanliga fall. Befinner du dig i ett halvsovande tillstånd á la hypnagog och får för dig att det tassar runt tomtenissar under sängen så tror hjärnan det och abrakadabra...du har tomtar under sängen - och i vissa fall på loftet. Tänk dig då hur det skulle vara om man plötsligt får för sig att det står ett gäng med rymdäckel vid fotändan och glor. Har ni sett filmen Fire in the sky? Föreställ er ett intimt umgängen med dom ufo-snubbarna (som syns på bilderna nedanför...dom ser verkligen sympatiska ut, gör dom inte?). Inte så fräscht, nej. Kanske inget man gärna fantiserar om i onödan.

Och visst, det låter inte helt rationellt med aliens, men det spelar ingen roll vad som är rationellt eller inte när hjärnan plötsligt säger åt dig att "johoo, det står något främmande och äckligt vid din säng. Knip ihop skinkorna nu, annars blir det ofrivillig body cavity search." När den känslan av isande skräck sköljer över en så finns det inte så mycket att göra. Det blir till å gilla läget, helt enkelt. Man gömmer sig under täcket, blundar så hårt man kan, håller andan och hoppas på det bästa. Att det bara är en hypnagog hallucination.